Jag har ingen TV. Förmodligen är det därför jag tycker att det kan vara riktigt kul när jag får se en ny reklam. Som IKEA:s senaste. En liten kille köper smörknivar, bankar till dem lite så de ser hemmagjorda ut, och föräldrar och gamla släktingar blir överförtjusta i den lilla pojkens hantverk. Jag älskar den reklamen =)

Har du någon reklamfavorit? Upplys mig!

/minilli

 

Jävlar (oj, svordom!) vad det grep tag i hjärtat!

Idag har jag maratonläst Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen. Eller ja, lyssnat - i närmare sex timmar. Sedan gick jag och såg teateruppsättningen på stadens teater. Förväntansfull klev jag in i lokalen och bläddrade nyfiket i programmet. Alla förväntingar uppfylldes, och mer därtill. (Den enda stora besvikelsen var den torra bullen i pausen). Berättelsen grep verkligen tag i hela mig där på första parkett. I mamma med. Vi fick hålla i varandra. Trots de uppfyllda förväntningarna klev jag förstörd ut i den kalla oktobernatten igen. Katharsis har nog aldrig gett mig en så stor gråtklump i magen. Förskräckligt. Och Underbart!

Jag vill ge min största eloge till Författaren som vågat delge oss sin berättelse om kärlek och kamp och förfall och bristningar och mer kärlek. Till Regissören som lyckats forma en iscensättning av berättelsen som verkligen gör den rättvisa. Till Skådespelarna som gestaltade de människor som älskade och brast, och som fick mina tårar att blöta ner tröjärmarna. Tack!

Oftast handlar veckans blogg om något ytligt som mode eller latte. De är som sömnpiller. Jag orkar aldrig gå in och läsa en sådan blogg. Det är ju inte för att jag är avundsjuk på att min egen blogg inte är utvald. Absolut inte! Mina entillsju besökare om dagen är mer än jag klarar av. Nog om det. Vad som förvånade mig var att denna veckas blogg var ett undantag från det vanliga/ordinära/intetsägande. Pelle som han heter fångade mitt intresse av flera anledningar. Ett: Bloggen handlar om ingenting, men jag skrattar åt allt. Två: Katterna, vidare förklaring behövs ej. Tre: Jag somnar inte när jag läser den, jag läser mer. När hände det senast? Fyra: Sa jag att den får mig att skratta? Herregud, vad får kollen allt ifrån?


/minilli

Jag är arg som ett bi, och kan inte sova förrän jag har fått skriva av mig. Jag hade sett fram emot att få skriva ett inlägg om min supermysiga kväll med kusinen, ett mumintroll och jazz i Eskilstuna. Mark Levengood och hans värld var nämligen på Eskilstuna Teater och föreställningen började kl 19.00. Jag och Kusin vitamin hojjade ner till stan för att ta 17.35-tåget. Då skulle vi ha en timme på oss att äta innan vi gick till Mumindalen. I stället började kvällen med att sitta två timmar på ett stillaståelde tåg mellan Dingtuna och Kolbäck. Det berodde på en försenad tågförare och ett signalfel. Jahapp. Den snabbtänkte har redan räknat ut att vi kom försent till föreställningen. Vi missade HALVA. När klockan var 19.00 och vi fortfanande stod någonstans på tågspåret var jag så arg att jag nästa grät. SJ lär ju inte ersätta mig för ett förlorat möte med en idol. Hungriga var vi också där vi satt inspärrade i tågvagnen.

Nåja, vi gjorde det bästa av kvällen och sprang till teatern för att hinna se de återstående 45 minutrarna av finurligt kloka ord från en mycket härlig och genuin människa. Det var med andra ord en toppenföreställning som jag gärna sett den första halvan av också. När det sista tankefröet såtts hos publiken följde vi med strömmen ut i den kyliga Eskilstunakvällen. Vi hade drygt en och en halv timme på oss innan sista tåget gick hem och våra knorrande magar ledde oss till en mongolisk restaurang. Mums fillibabba, mys och mat i mängder blev det.

Men så skulle vi hem. När vi kommer till stationen får jag onda aningar och de bekräftas när jag läser på tavlan med avgångar att vårt tåg är 30 minuter försenat. Efter 40 minuter rullar det äntligen in på stationen och vi fick tina våra frusna fingar, öron och tår. Nu är vi sura och irriterade på SJ. Då blir tåget, någonstans mellan Kolbäck och Dingtuna, ytterligare 50 minuter försenat och vi kreverar när det till och med backar en bit!!

En total restid på ca 60 minuter bestod av TRE j*vla TIMMAR FÖRSENING!! Vi satt på tåget i fyra timmar!

Fråga: Ska det vara så svårt att säta in extrabussar när man VET att det varit ett signalfel på samma j*lva ställa hela dagen??? Jag fattar inte!!

Akta er för mig SJ - för jag är så arg!

Petra von Kants bistra tårar väcker frågor om vad kärlek egentligen är. Så mycket törstar människan efter kärleken, men om hon får den tycks hon oförmögen att handskas med den. Är kärlek blott en egoistisk girighet - viljan att exklusivt få äga en annan människa? Petra von Kant gör slut på ett förhållande där hon känner sig som en ägodel, men faller sedan för den vackra Karin och blir med ens själv den giriga. Så ont gör kärleken när den inte är ömsesidig. Kärleken/Girigheten driver Petra till vansinne och jag lämnar Lilla scenen på Stadsteatern omtumlad och renad av det förfall som utspelats för mina ögon. Petra von Kant är ensam och vill ha någon att älska, eller äga, vilket som. Men vem vill ha Petra von Kant?

Jag tror att kärlek i ett avseende är girighet. Det är egoistiskt att vilja ha någon för sig själv. Men ömsesidig kärlek handlar lika mycket om att ge. Petra von Kant ger visserligen Karin förmögenhet och framgång, men jag talar om att ge av sig själv. Sitt hjärta, sina känslor, sina drömmar, sin ogiriga kärlek. Det är för mig sann kärlek.

/minilli

De tillfällen människan inte slösar på sina resurser är när hon har begränsad tillgång till dem. Ta som exempel en resurs som vatten. När min familj campade på somrarna var husvagnens vattentank vår begränsning. Ingen fick borsta tänderna med kranen på eller diska under rinnande vatten. Dusch var en lyx som byttes ut mot bad i sjön. Vid de tillfällen vi däremot hade lyxen att duscha på camping såg ransonen duschpolletter till att vi snålade. Kunde jag spara en femma på att duscha snabbt kunde jag ju tjäna en extra glass i stället. Ett annat vattenexempel kommer från en vän som besökt Kina. I en by utanför Peking har invånarna en starkt restriktiv tillgång till vatten. Det kräver kreativa sparsätt för att få de knappa vattenresurserna att räcka till. Min vän berättade om ett TV-program som handlade om denna by, belägen bredvid en sjö. Vattnet i sjön gick till Pekings alla bostäder med dusch etc. medan människorna i byn inte fick ta vatten ur sin sjö. I stället samlade de regnvatten eller tog vatten ur brunnar (om det fanns vatten däri). En kvinna använde därför samma vatten till flera olika ändamål. Först till att tvätta salladsblad, därefter att koka potatis i. Kokvattnet sparades till disk och att tvätta händerna i. Slutligen gavs det lilla vatten som var kvar till djuren. Ett sparande vi sällan, låt säga aldrig ser i staden intill hennes by – eller för den delen hemma hos oss.

De två exemplen ovan skiljer sig åt. I det ena handlar det om en familj i Sverige där vattentillgången begränsats ”av fri vilja”. Det andra exemplet däremot är en bild av orättvisa som är vanligt i världen, de fattigas resurser minskas på grund av de rikas girighet. Det jag ville visa var hur tillgången till få resurser kan leda till att vi inte slösar på det vi har. Finanskrisen ger oss de begränsningar som kanske är nödvändiga för att spara på jordens resurser och därmed gynnas miljön. För när vi måste spara pengar får bilen stå i garaget, lamporna i obefolkade rum vara släckta och varmbadet eller långduschen utebli. Så länge resurser som bensin, el och varmvatten kostar tillräckligt mycket kommer finanskrisen få effekten att vi slutar slösa. Men det innebär också att priserna på dessa resurser skulle behöva öka när krisen har lagt sig. Annas är risken stor att vi, när vi får råd, åter unnar oss ett överflöd av det vi tvingats spara på.

En resurs vars pris har diskuterats de senaste veckorna i Dagens Nyheter är mat. Marit Paulsen startade debatten med sin åsikt att ekologisk mat inte innebär att man är med och räddar världen – det är mycket viktigare att vi inte slänger mat. Svenskar slänger nästan 100 kilo mat per person och år och Paulsen uppmanar oss att äta upp rester som blir över och ”lita till näsan” när det gäller bäst före datumet på mat. Att slänga mat är ett resursslöseri till följd av för låga priser. Effekten av högre matpriser skulle enligt den debatt som Paulsen inledde, bidra till en bättre miljö. Ett exempel från Lund är en Icahandlare som tagit hand om hanteringssvinnet, ätbar mat som inte hunnit bli såld innan bäst före datum, genom att ge det till en kock som lagar maten och sedan säljs den i butiken. Han berättar att många kunder väljer bort till exempel en paprika med en liten svart prick eller kött som sista försäljningsdagen kan få en grå hinna. Med det nya systemet att tillvarata dessa ätbara produkter tillagas cirka 300 matlådor om dagen. Kunderna uppskattar maten, priset och framför allt att den är svinnproducerad. Jag tycker att det här är en jättebra idé som jag hoppas att fler butiker tar efter.

Det är uppenbart att vi kan spara när det behövs och att vi kan tillvarata våra resurser på ett mer hållbart sätt. Det sägs att nöden är uppfinningarnas moder och därför tror jag att finanskrisen kan leda till många bra strategier för sparande. När vi väl har lärt oss spara och sett fördelarna gäller det att inte falla tillbaka i ”gamla vanor” av överflöd. Vad anser ni? Slösar ni på några resurser som ni skulle kunna spara in på? Har ni några smarta spartips att dela med er av? Räcker det att betala för sig (och sina synder) för att undgå med gott samvete (och förlåtelse)?

 Läs vidare:
”Ekologisk mat räddar inte världen” DN 2009-04-05
 ”Kreativ kock förvandlar ratade råvaror till utsökta luncher” DN 2009-04-15

Det hjälper inte att jag tror att jag gör bra saker för miljön. Man får som konsument/lekman/svensson inte veta hela sanningen om vad våra goda intentioner egentligen leder till. Jag har i veckan till exempel fått reda på att kravmärkt mat egentligen gör varken från eller till för miljön. Det är bara dyrare varor menar vissa forskare och det produceras mindre mat med ekologiska metoder säger de. Å andra sidan säger förespråkarna att djuren får det bättre och att man inte använder sig av fossila resurser som olja i ekologiskt jordbruk då det är en resurs som riskerar att ta slut på jorden i framtiden. Vad ska man tro då?

Och den där miljöbilen jag vill ha är tydligen också en lögn. Den sprider förvisso inga eller färre farliga avgaser i jämförelse med sina bensinslukande vänner när vi kör runt i stan. MEN om man ser till produktion och skrotning av detta miljövänner märker vi att de i själva verket är bovar av stora mått. Produktionen av miljöbilar står för betyligt mer utsläpp av växthusgaser än bensindrivna bilar. Det tar upp till ett decennium innan miljöbilen har vägt upp för den miljöbelastning som produktionen av den står för. och efter 10 år är det många som byter ut sina bilar.

Övriga sanningar som modifierats i veckan är nyttan av källsortering när alla tar bilen till återbruket för att sortera sin sopor. Då kan man tala om att smeka ena kinden på miljön och örfila den andra. Eller de som släckte taklampan i vardasrummet under Earthhour samtidigt som TV:n stod på och kaffebryggaren puttrade i köket. Då har man inte tänkt hela vägen. Och hur miljövänliga är egentligen lågenergilamporna som som jag godtroget köper för mina framtida barns skull när de är fyllda med kvicksilver? Jag behöver räta ut det här med miljöbefrämjande handlingar. Vad är det? Egentligen? Om du svarar så låt mig då veta hela sanningen. Jag är trött på att upptäcka att jag gör björntjänster.

/minilli

Ett ufo gör entré på konserthusets stora scen. Publiken tilldelas kosmiska ljusbollar, musik, visdom och kärlek i överflöd. Tillsammans sänder vi våra innersta önskningar till evigheten och hoppas på ett lyckligt slut. Vi undrar om någon hör oss. Kanske FRA? För vad är frihet frågar han oss. Kanske vet vi inte svaret men vi sjunger ändå med i refrängen. Det är vi som är stjärnorna i kväll! Det berättar han för oss innan han lämnar scenen. Men om vi är stjärnorna i kosmos så är du, Thomas, solen som reflekterar sitt kosmiska kärleksljus i våra hjärtan och gör så att vi strålar ikapp med dig i oändligheten. Tack! Tack för en magisk afton!

/minilli

Jag har huvudvärk av undertryckta känslor. Hur kan man älska den person som hållit en i håret och dunkat ens huvud i golvet? Hur kan man älska den som spottat en i ansiket och sagt att man inte är värd någonting? Hur kan man gå tillbaka till den som gång på gång misshandlat ens kropp och självkänsla tills det är ett inget kvar? Hur kan man tro att en person som en gång behandlat en så kan bli en ny människa? Jag förstår inte.

Filmen Den man älskar om Hannes och Lena väckte dessa och fler frågor  och alla de känslor som översvämmades i mig under filmen har resulterat i en dundrande huvudvärk.  Jag tror inte en sekund på att en person som inte kan hantera sina vredesutbrott, och låter dem resultera i misshandel, kan bli en ny person. Den kan på sin höjd lära sig kontrollera sina utrott och handlingar, men är för alltid vad den en gång varit.

I filmens slutscen säger Lena till Hannes: Jag kommer nog alltid att vara rädd för dig. Hannes svarar: Jag kommer också att alltid vara rädd för mig. Det visar visserligen att Hannes kommit till insikt om sig själv, men han är för den skull inte förändrad, vilket hans svar också antyder. Min fråga till Lena hänger fortfaradne i luften. Varför går du tillbaka till en person som du alltid kommer att vara rädd för? Jag somnar nog med huvudvärk i kväll.

Och nej, den man älskar agar man definitivt inte!

/minilli

Jag gjorde det! Jag åt sushi för första gången i mitt liv. Det var en gastronomisk upplevelse. Är du som jag en matskeptisk och kräsen person kan jag säga att sushi är inget att vara rädd för. Men akta dig för wazabin! Den smackar pecka. Annars får denna, för mig nya rätt, tummen upp.

/minilli

Nej. Inte idag. Orkar inte. Helt slut faktiskt. Ge mig en åsikt så jag slipper tänka.

En sak har jag i alla fall tänkt idag. Ska göra en mindra empirisk undersökning som ska resultera i en uppsats. Min avsikt är att undersöka skolans samverkan med sociala myndigheter och se hur de inkluderar de elever som på grund av sociala svårigheter,hamnat utanför skolans ramar och hur skolan gör dem delaktiga i undervisningen. Rektor och specialpedagog får stå för min empiri. Har du någon åsikt om detta?

/minilli

Ikväll såg jag den underbara filmen Försoning (Atonement) för tredje gången. Det är med säkerhet inte den sista gången jag förtrollas av historien och fascineras av hur vacker filmen är. En rekommendation till alla som vill känna att de har ett hjärta
- för berättelsen berör ända in i själen.

- En "dålig" deckare läker alla sår. De bra deckarna lämnar ärr! sa Jan Arnalds alias Arne Dahl.

Och ja, jag är ärrad efter läsningen av hans kriminalroman Himmelsöga. Den lämnar mig inte. På ett sätt är det så klart positivt att en författare har berört mig så med sin text. Jag tycker om att något jag läst kan påverka mig och väcka nya tankar. Samtidigt vet jag inte om jag tycker om de ärr jag har fått. Bilder på självdestruktivt anorektiska, sexuellt utnyttjade och torterade kvinnor är allt annat än angenämt.


/minilli

Jag ska ringa Sverker på Plus! Jag blev så lurad av en kille från  The phone house på Göteborgs station. Han fick mig att förlänga mitt abonemang hos Tele2comviq, men utan att berätta det finstilta. Jag blir så ARG. Han ville bara tjäna pengar på mig men det fattade jag ju försent. På min faktura från Tele2comviq står det att jag nu, i och med att jag förlängt mitt abonemang, har gått med på att träda över till det nya comviq kompis. Det innebär att jag måste betala för varje påbörjad MINUT, i stället för tiosekundersperoid som det var med det gamla kompis. Det har jag inte gått med på. Jag ringde Tele2comviq och sa att jag inte ville ha det nya kompis eftersom att ingen berättat det finstilta för mig. "Jag får ju betala mycker mer nu", sa jag. "Det är ju marginellt", sa killen i andra änden av telefonlinjen. Vaddå marginellt?! Ni lurar mig ju! På nyheterna igår handlade det just om hur telefonoperatörer lurar sina kunder genom att ta betalt för varje påbörjad minut av ett samtal. En minut och en sekund blir två minuter på fakturan. Förklara den ekvationen Tele2comviq. Ni kan ju inte vara kompetenta till ert jobb om ni inte kan räkna. Avskeda den där jävla Frank för ni är inte alls sheep!!

/Camilla

Idag har jag haft riktigt roligt på jobbet. Fast jag är äckligt förkyld och trots mängden kunder och det ibland väldigt monotona arbetet i kassan har jag varit glad hela dagen. Anledning: Cashguard! och dessutom helt nya kassor =) Som ett barn på julafton har jag med förtjusning stoppat in pengar i maskinen och sett cashguarden bokstavligen spruta ut växel tillbaka. I myntkoppen är det Jackpott varje gång! Som grädde på moset har vi också fått  ett nytt system för försäljning av tobak och telefonkort. Nu står pekskärmar till kundernas förfogande och det harblivit mycket ljusare i kassalinjen utan ciggskåpen. Det är ju typiskt att jag ska stå i caféet imorgon när det var så kul i kassan idag. I caféet får vi nämligen klara oss utan cashguard.

Lillasyster sitter nu, eller rättare sagt ligger nu, på nattåget till Luleå. Jag är avundsjuk. Inte bara för att hon ska få träffa sin älskling medan jag sitter hemma i kylan och längtar efter min. Det jag är mest avundsjuk på är att hon ska åka tåg i 13 timmar med egen sängplats.
   Jag älskar att sova på tåg. Själv somnar jag alltid på entimmessträckan till goding eller på halvtimmessträckan till skolan. Det är alldeles för kort tid för att riktigt kunna koppla av, men somnar det gör jag. Det är liksom sövande att se landskap passera medan man sitter inne i värmen, tillbakalutad med musik i öronen.
   Riktigt bekvämt blir det däremot aldrig i en SJ-stol, hur mycket man än knölar till jackan som huvudkudde. När jag somnar har jag också en förmåga att "tappa hakan". Den åker liksom ner och där sitter jag gapandes och ser allmänt dum ut. Ändå kan jag inte låta bli att sova, bara lite. Därför tycker jag att det låter som en dröm att få ligga ner flera timmar och vaggas till sömns i lagom skakande mak. Sov så gott syster! Själv får jag nöja mig med sömn i upprätt läge de fyra timmarna det tar till Göteborg i morgon.

När jag gifter mig vill jag ha Den klänningen och Det håret!
Vill! Måste!

När gifter jag mig?
Vet inte =)

Bra att jag är förutseende!

Denna underbara radionkanal gör min vardag. Jag kan inte vakna utan morgonpasset. Hanna Fahls röst gör mig harmonisk på förmiddagen. P3 Musik förgyller lunchen med just musik. Dagens höjdpunkt infinner sig mellan kl 14 och 16 då Christer i P3 tar över - bättre program finns inte! Eftermiddagarnas utbud varierar men har alltid guldkorn att bjuda på. Kvällspassets bögpar är hur sköna som helst och tar ner nyheterna på min nivå. Sen finns ju gratiskonserterna i P3 Live, lyssnarnas eget Mitt P3, den nya musiken i Tracks, allmänbildande P3 Dokumentär och mycket mer som gör P3 till min favoritradiokanal =)

Ville bara säga det!

/minilli

Det var med höga förväntningar jag gick till stadens biograf igår och jag blev inte besviken! Patrik 1,5 är den bästa film jag har sett på länge. Idag har jag gått omkring med en bubblande romantisk känsla i kroppen hela dagen. Det är så härligt när en film inte vill släppa taget om en efter att lamporna tänts i biosalongen. Jag älskar det! Med dagens inlägg vill jag varmt rekommendera filmen samt tacka regissören Ella Lemhagen och alla underbara skådespelare som förverkligar denna underbara film.

/minilli