Jag är nyligen "hem"-kommen efter en minisemester i Dalarna. Alltså är jag hos mor och far och inte hos sambon. Det har varit kalas i byn och vi firade min unga farmors trettionionde 29-årsdag. Än så länge kan jag kalla henne farmor men vad gör jag när jag fyller 30?

Min söta farmor iklädd födelsedagspresent

Jag lyssnade på P3 i morse och morgongästen, ärkebiskopen Anders Wejryd, sa då något i stil med att Gud skapade människan för att hon skulle hålla Gud sällskap i det eviga livet efter döden. (Hm, det förutsätter nog att man lever efter budorden..anyway) Det fick mig att fundera på Joan Osbornes sång One of us där följande textrader också ger sken av Gud som en sällskapssjuk en;

En lång dag borde bli lärorik. Det tänkte jag inte när jag sömndrucken klev upp klockan sju. Men så här på natten blir jag lätt lite filosofisk och drog då denna slutsats. En sammanfattning av dagens lärdomar borde således bli en lång lista. Den kommer här:

1. Smöret smakar bättre om det inte gått ut för en vecka sedan (Oj!).
2. Spanskan innehåller en mängd oregelbundna verb, som böjs än mer oregelbundet beroende på tempus, och jag har lärt mig att jag inte förstår ett jota än så länge.
3. Bär blir sylt om man sakta hettar upp dem tillsammans med socker.
4. Sex pannkkakor ger magknip men det går över med lite choklasmousse.
5. Ningun problema - lo más fácil es saber decir: Hakuna Matata!
6. Babianer bråkar man inte med ostraffat. Passa dig särkilt för babianer med pinnar!

Hm, en inte allför lång lista kanske, men otroligt nyttiga kunskaper har dagen ändå erbjudit. Särskilt den sista punkten skulle jag vilja att du lägger på minnet.

/minilli

Med andan i halsen sprang svärdslukerskan in i manegen. Publiken ombads ge största möjliga tystnad. Endast svärdslukerskans andetag hördes. Hon greppade sitt svärd för att ytterligare förstumma den redan tysta publiken.  Men hur får man plats med ett svärd i halsen om man redan har andan däri?

Jag vill gå på cirkus och få reda på svaret...

/minilli

Efter DiLevas besök i Staden har en av hans många tankar fastnat och gnagt i mig. Han talade om att det inte finns något som är statiskt. Eller jo, det finns EN sak. Det enda statiska vi har är förändring. Därför, menar han, borde vi lära oss att älska förändringar. Det är en god tanke då jag har insett att världen -  människan - Du och Jag, måste ändra vårt sätt att leva för att jorden ska ha en chans att överleva.

/minilli

Fliken "skapa" i bloggmenyn ger mig ibland kreativ lusta, andra gånger får jag skrivkramp och skaparångest. I vilket fall är det kanske inte resultatet som är viktigast i min kramp och ångest, utan viljan att skapa något som ska ses och bedömas av andra. Nej, jag vet inte om jag håller med mig själv. Personligen är jag en extremt resultatinriktad person som inte blir tillfreds med ansträngningen om inte resultatet tydligt upplyser alla betraktare om med vilken möda jag skapat. Ett gott resultat gör gott i min själ. Eller nått?! Vad än detta inlägg räknas som, skrivkramp eller lusta, har jag åtminstone enligt fliken i menyn "skapat" något som du just nu ögnar igenom. Kanske rent av läser?! Jag skapar i så fall för din skull.

/minilli

Jag kan inte låta bli att vara där och peta i stekpannor och matfix. Trots att det är så skönt att jag fick sitta vid sidan av när pojkvännen lagade mat idag fick han lov att säga åt mig att lämna köket för att kunna laga maten ifred. Jag gjorde så tillslut och blev sedan bjuden på en underbar kycklinggryta med ingefära och vitlök serverad med tagliatelle och grönsallad. När disken återstod var jag där igen. Lade mig i användningen av diskmedel och sopsorteringen. Återigen fick jag tillsägelse om att lämna köket. Det kan inte vara lätt att vara pojkvän till mig när jag vant mig vid hur jag vill ha saker och ting i köket. Jag måste liksom vänja mig av med det för att vi ska kunna laga mat tillsammans, annars finns risken att jag tar över allting. Men det ska nog inte vara så svårt. Jag skulle kunna vänja mig vid att ha min pojkvän i köket...

/minilli

Enligt den litteraturdebatt som jag tagit mig igenom idag inför morgondagens seminarium verkar en ny norm ha banat sin väg inom konsten och litteraturen. Samtiden präglas inte längre av den klassiska normen och utan av brott mot den - man kan kalla det brott-mot-norm-normen. Vill man bryta mot rådande norm bör man alltså bryta mot antinormen och anpassa sig efter normen. Klurigt.

/minilli

Är skillnaden mellan att sakna och att längta annat än hårfin? Funderandes över den tunna linje som kan tyckas skilja begreppen åt kom jag fram till detta: Du saknar det du inte längre har eller inte längre kan få. Du längtar efter det som kommer åter eller kommer på nytt.

Älskling, jag saknar dig inte!

När jag var liten, närmare bestämt sju år gammal, längtade jag såå efter att fylla åtta. Då börjar man ju som bekant tvåan och när man går i tvåan får man äntligen börja som minior i scouterna. Jag väntade på detta hela ettan och det var en lycklig tjej som gick till sitt första scoutmöte på höstterminen i tvåan. Jag var tvärsäker på att jag alltid skulle vara scout. När jag blev tillräckligt gammal skulle jag också bli scoutledare, berättade jag för mina ledare. Åren gick, jag hade jätteroligt och det finns så många minnen jag skulle kunna skriva om. Så varför slutade jag sen i scouterna? Jag minns inte. Kommer inte ens ihåg när jag slutade. Kanske var det i samband med att jag började högstadiet och scouting inte längre ansågs tufft. Kanske berodde det på att bästisen slutade. Mina ledare undrade nog vad som hände med den lilla miniortjejen som skulle bli scoutledare. Det skulle jag ha undrat. Med detta inlägg vill jag bara berätta för Monica, Jörgen, Esse, Peter och alla andra av mina roliga och duktiga före detta ledare att jag nu, tio år senare, äntligen är har en egen minioravdelning tillsammans med några vänner. Ett år har gått sedan jag började i kåren och många nya lärdomar och vänner har följt med det. Nu är det jag som får höra hur Pelle och Lisa berättar att de också ska bli ledare. Det dröjer väl än på ett tag men jag är lika glad varje gång miniorerna berättar hur roligt de har det på scouterna. Tänk att jag får vara en del av det! En sjuårings längtan har äntligen fått utlopp och nu längtar jag till varje tisdagsmöte i stället. Är dock lika trött varje gång jag kommer hem efter bus och kunskapande därför dyker jag snarast i säng.

God natt och var redo!

Tänk dig att du inte har fått äta på en månad. (Är det fysisk möjligt?) Känn kroppen skrika av hunger. Tänk dig att du inte får veta om du någonsin kommer att få mat igen. Känn frustrationen riva i dig. Hur länge står du ut? Ger du upp? I slutänden går det inte att leva utan att äta.

Jag har förvisso fått äta mig mätt den senaste månaden. Däremot är jag svältfödd på kärlek. Min kropp skriker efter den. Frustrationen över att inte veta när jag åter får kärlek, om jag åter får kärlek, river i mitt hungriga hjärta. Hur mycket mer klarar jag?

Du kan ej leva av kärlek allena, sägs det. Jag säger att du kan inte leva utan den heller.

Vad vill jag ha sagt egentligen? I vanlig ordning har jag kanske trasslat in mig i mina tankar. "Du tänker för mycket", sa han en gång. Förmodligen sant. Jag sammanfattar mitt resonemang så här: Det är lika jobbigt, utmattande, påfrestande, omöjligt att vara utan kärlek och inte veta om den återkommer som det är omöjligt att leva utan att få äta.


/minilli

Fyra veckor gick lika fort som tre. Det skrämmer mig och jag funderar på om avståndet mellan oss ökar i takt med tiden vi är ifrån varandra... Kan det vara så?