Tänk dig att du inte har fått äta på en månad. (Är det fysisk möjligt?) Känn kroppen skrika av hunger. Tänk dig att du inte får veta om du någonsin kommer att få mat igen. Känn frustrationen riva i dig. Hur länge står du ut? Ger du upp? I slutänden går det inte att leva utan att äta.

Jag har förvisso fått äta mig mätt den senaste månaden. Däremot är jag svältfödd på kärlek. Min kropp skriker efter den. Frustrationen över att inte veta när jag åter får kärlek, om jag åter får kärlek, river i mitt hungriga hjärta. Hur mycket mer klarar jag?

Du kan ej leva av kärlek allena, sägs det. Jag säger att du kan inte leva utan den heller.

Vad vill jag ha sagt egentligen? I vanlig ordning har jag kanske trasslat in mig i mina tankar. "Du tänker för mycket", sa han en gång. Förmodligen sant. Jag sammanfattar mitt resonemang så här: Det är lika jobbigt, utmattande, påfrestande, omöjligt att vara utan kärlek och inte veta om den återkommer som det är omöjligt att leva utan att få äta.


/minilli