Min värld är fylld av funderingar, drömmar, hjärnspöken, kärlek och poesi. Det yttrar sig som mina ljusa och mörka sidor. Dessa skriver jag om för min egen skull, men självklart också för Dig som råkar trilla in i min värld.
Du välkomnas att läsa mina åsikter och jag hoppas att du reagerar på dem. Våga tycka! Det här är bara en blogg. Dela med dig av dina tankar vettja! Nu bär äventyret av till härliga Barcelona!
2009-08-24 / 23:24:21
The end
Two thousand three hundred and twentyfive pages later,
about three things I am absolutely positive.
First, now it has come to an end.
Second, I wish to become a vampire - Gladly as a member of a coven like the Cullens,
whith a loving partner and possessing a supernatural talent.
Third, I'll miss these vampires, wolfes and humans that has become a part of me this summer
My sincere thanks to the author of the Twilight saga - Stephenie Meyer. I admire you for your fantasy and your ability to put it together as story that completely embraces the ones who reads it.
/minilli
about three things I am absolutely positive.
First, now it has come to an end.
Second, I wish to become a vampire - Gladly as a member of a coven like the Cullens,
whith a loving partner and possessing a supernatural talent.
Third, I'll miss these vampires, wolfes and humans that has become a part of me this summer
My sincere thanks to the author of the Twilight saga - Stephenie Meyer. I admire you for your fantasy and your ability to put it together as story that completely embraces the ones who reads it.
/minilli
2009-08-24 / 12:22:42
OMG
Slutet är nära! Jag vill så gärna ha alla svar, men samtidigt behålla de personer som levt med mig hela sommaren. Hur ska jag klara mig utan dem? Det är så olidligt spännande och jag vill äta kakan samtidigt som jag vill ha den kvar. Vet inte hur jag ska lösa mitt dilemma. Jag spelar Never think på repeat och föröker låta bli att tänka på framtiden. Snart förseglas den dock med ett The end! Vems själ räddas innan det är för sent?
2009-07-29 / 21:10:08
Total eclipse of my heart
Jag har blivit så tråkig.
Jag är helt förutsägbar.
Fråga mig vad jag gör,
och jag svarar att jag läser.
Inget annat fångar mitt intresse.
Men:
Jag trivs ypperligt med mitt tidsfördriv!
Det fördriver tiden så bra att jag inte hinner med annat.
/minilli
Jag är helt förutsägbar.
Fråga mig vad jag gör,
och jag svarar att jag läser.
Inget annat fångar mitt intresse.
Men:
Jag trivs ypperligt med mitt tidsfördriv!
Det fördriver tiden så bra att jag inte hinner med annat.
/minilli
2009-03-04 / 17:41:36
En slingrande stieg
Nu har jag då äntligen avslutat den första av Milleniumtriologins omtalade böcker. Jag gick i bakvänd ordning och såg filmatiseringen innan jag gav mig i kast med det skrivna ordet. Egentligen inte det skriva utan snarare det talade ordet. Ljudboken är en fantastisk uppfinning som möjliggjort att jag kunnat vara lite produktiv medan jag "läser". Städning, bank- och postärenden går utmärk att kombinera med en kriminalroman.
Så vad tycker jag då? Jo, jag har redan införskaffat bok två för att jag inte riktigt vill skiljas från personerna i berättelsen. Jag vill se hur deras relationer utvecklas. Med en något tjatig stil emellanåt, på grund av extremt detaljerade beskrivningar, har herr Larsson lyckats engagera mig i en gåta som Henrik Wagner funderat på i närmare 40 år. Svaret var minst sagt oväntat. Ja, inte när jag läste/lyssnade eftersom att jag då redan visste mördarens identitet. Ändå var det så pass spännande att jag nervöst bet på naglarna när den skyldige befann sig i närheten av Micke Blomqvist.
Jag fascieneras alltid över hur författare lyckas komma upp med sina storys och få dem att verka så trovärdiga, få dem att hålla ihop, få dem levande. Varifrån kom gåtan om Harriet in i Stieg Larssons medvetande? Det är som en slingrande stig jag inte mäktar följa. Den är helt enkelt för svår för mig att finna. Hellre ledsagas jag av författarna på deras redan uppfunna stigar där jag vet att boken ändå till sist kommer att leda mig rätt, och ge mig ett svar.
/minilli
Så vad tycker jag då? Jo, jag har redan införskaffat bok två för att jag inte riktigt vill skiljas från personerna i berättelsen. Jag vill se hur deras relationer utvecklas. Med en något tjatig stil emellanåt, på grund av extremt detaljerade beskrivningar, har herr Larsson lyckats engagera mig i en gåta som Henrik Wagner funderat på i närmare 40 år. Svaret var minst sagt oväntat. Ja, inte när jag läste/lyssnade eftersom att jag då redan visste mördarens identitet. Ändå var det så pass spännande att jag nervöst bet på naglarna när den skyldige befann sig i närheten av Micke Blomqvist.
Jag fascieneras alltid över hur författare lyckas komma upp med sina storys och få dem att verka så trovärdiga, få dem att hålla ihop, få dem levande. Varifrån kom gåtan om Harriet in i Stieg Larssons medvetande? Det är som en slingrande stig jag inte mäktar följa. Den är helt enkelt för svår för mig att finna. Hellre ledsagas jag av författarna på deras redan uppfunna stigar där jag vet att boken ändå till sist kommer att leda mig rätt, och ge mig ett svar.
/minilli
2009-02-25 / 14:11:23
Det femte barnet
Det är träff med bokcirkeln ikväll. Vi har tagit oss an Nobelpristagarna och går bakåt i tiden. Till denna gång lästes Doris Lessing och valet av titel föll på Det femte barnet från 1988. Berättelsen om två människor som finner varandra och trots omgivningens motsättningar skapar den idyll de båda längtat efter. Men så föds parets femte barn och allt förändras. Historien handlar om föräldrarnas kamp att älska det barn som inte tycks kunna eller vilja bli älskat. Ett ont barn? Åtminstone ett ickemänskligt barn, enligt modern, som med sin blotta närvaro ödelägger idyllen.
Till en början tilltalade författarens raka språk mig som läsare. Men efterhand överskuggades det av att jag fann det svårt att sympatisera med karaktärerna i boken. Personporträtten kändes inte trovärdiga vilket därmed inte heller historien om Harriet och David gjorde.
Det är kanske på ett sätt dumt att läsa just Nobelpristagare då detta stående epitet ger mig höga förväntningar på den författare jag kommer möta. Risken är att litteraturen inte lever upp till förväntningarna. Den får inte samma chans av mig som den skulle ha fått om jag inte varit medveten om att författaren höjts tll skyarna av självaste Nobeljuryn. Tyvärr infriades mina höga förväntningar inte denna gång. Jag vet att jag bara har en titel att gå på när jag nu dömer ut Lessing och förvisar henne från min bokhylla. Men jag har ingen vidare lust att läsa något mer av henne när denna första titel blev något av en besvikelse. Jag hoppas mer på Orhan Pamuk som blir näste författare vi tänkt ta oss an. Håll tummarna för att Nobeljuryn och jag kommer överens denna gång.
Uppdatering:
Efter ett givande boksamtal har jag kommit fram till att jag inte bör döma ut Det femte barnet helt och hållet. Det är en bok som ändå hade förmågan att väcka känslor och frågor hos mig och den har då på något sätt lyckats med sin uppgift: Att beröra. Även om jag var ensam om att inte tycka om boken hade jag åtminstone en åsikt om den. Nu har jag fått fler perspektiv och ska kanske inte lika bestämt säga att jag aldrig vill läsa Lessing igen. Skulle det bli en nästa bok blir det nog Ben in the world, en fortsättning på den hemska historia jag ovan kort recencerat.
/minilli
Till en början tilltalade författarens raka språk mig som läsare. Men efterhand överskuggades det av att jag fann det svårt att sympatisera med karaktärerna i boken. Personporträtten kändes inte trovärdiga vilket därmed inte heller historien om Harriet och David gjorde.
Det är kanske på ett sätt dumt att läsa just Nobelpristagare då detta stående epitet ger mig höga förväntningar på den författare jag kommer möta. Risken är att litteraturen inte lever upp till förväntningarna. Den får inte samma chans av mig som den skulle ha fått om jag inte varit medveten om att författaren höjts tll skyarna av självaste Nobeljuryn. Tyvärr infriades mina höga förväntningar inte denna gång. Jag vet att jag bara har en titel att gå på när jag nu dömer ut Lessing och förvisar henne från min bokhylla. Men jag har ingen vidare lust att läsa något mer av henne när denna första titel blev något av en besvikelse. Jag hoppas mer på Orhan Pamuk som blir näste författare vi tänkt ta oss an. Håll tummarna för att Nobeljuryn och jag kommer överens denna gång.
Uppdatering:
Efter ett givande boksamtal har jag kommit fram till att jag inte bör döma ut Det femte barnet helt och hållet. Det är en bok som ändå hade förmågan att väcka känslor och frågor hos mig och den har då på något sätt lyckats med sin uppgift: Att beröra. Även om jag var ensam om att inte tycka om boken hade jag åtminstone en åsikt om den. Nu har jag fått fler perspektiv och ska kanske inte lika bestämt säga att jag aldrig vill läsa Lessing igen. Skulle det bli en nästa bok blir det nog Ben in the world, en fortsättning på den hemska historia jag ovan kort recencerat.
/minilli
