Min värld är fylld av funderingar, drömmar, hjärnspöken, kärlek och poesi. Det yttrar sig som mina ljusa och mörka sidor. Dessa skriver jag om för min egen skull, men självklart också för Dig som råkar trilla in i min värld.
Du välkomnas att läsa mina åsikter och jag hoppas att du reagerar på dem. Våga tycka! Det här är bara en blogg. Dela med dig av dina tankar vettja! Nu bär äventyret av till härliga Barcelona!
2009-03-04 / 17:41:36
En slingrande stieg
Nu har jag då äntligen avslutat den första av Milleniumtriologins omtalade böcker. Jag gick i bakvänd ordning och såg filmatiseringen innan jag gav mig i kast med det skrivna ordet. Egentligen inte det skriva utan snarare det talade ordet. Ljudboken är en fantastisk uppfinning som möjliggjort att jag kunnat vara lite produktiv medan jag "läser". Städning, bank- och postärenden går utmärk att kombinera med en kriminalroman.
Så vad tycker jag då? Jo, jag har redan införskaffat bok två för att jag inte riktigt vill skiljas från personerna i berättelsen. Jag vill se hur deras relationer utvecklas. Med en något tjatig stil emellanåt, på grund av extremt detaljerade beskrivningar, har herr Larsson lyckats engagera mig i en gåta som Henrik Wagner funderat på i närmare 40 år. Svaret var minst sagt oväntat. Ja, inte när jag läste/lyssnade eftersom att jag då redan visste mördarens identitet. Ändå var det så pass spännande att jag nervöst bet på naglarna när den skyldige befann sig i närheten av Micke Blomqvist.
Jag fascieneras alltid över hur författare lyckas komma upp med sina storys och få dem att verka så trovärdiga, få dem att hålla ihop, få dem levande. Varifrån kom gåtan om Harriet in i Stieg Larssons medvetande? Det är som en slingrande stig jag inte mäktar följa. Den är helt enkelt för svår för mig att finna. Hellre ledsagas jag av författarna på deras redan uppfunna stigar där jag vet att boken ändå till sist kommer att leda mig rätt, och ge mig ett svar.
/minilli
Så vad tycker jag då? Jo, jag har redan införskaffat bok två för att jag inte riktigt vill skiljas från personerna i berättelsen. Jag vill se hur deras relationer utvecklas. Med en något tjatig stil emellanåt, på grund av extremt detaljerade beskrivningar, har herr Larsson lyckats engagera mig i en gåta som Henrik Wagner funderat på i närmare 40 år. Svaret var minst sagt oväntat. Ja, inte när jag läste/lyssnade eftersom att jag då redan visste mördarens identitet. Ändå var det så pass spännande att jag nervöst bet på naglarna när den skyldige befann sig i närheten av Micke Blomqvist.
Jag fascieneras alltid över hur författare lyckas komma upp med sina storys och få dem att verka så trovärdiga, få dem att hålla ihop, få dem levande. Varifrån kom gåtan om Harriet in i Stieg Larssons medvetande? Det är som en slingrande stig jag inte mäktar följa. Den är helt enkelt för svår för mig att finna. Hellre ledsagas jag av författarna på deras redan uppfunna stigar där jag vet att boken ändå till sist kommer att leda mig rätt, och ge mig ett svar.
/minilli
Kommentarer
Trackback
