När jag var liten, närmare bestämt sju år gammal, längtade jag såå efter att fylla åtta. Då börjar man ju som bekant tvåan och när man går i tvåan får man äntligen börja som minior i scouterna. Jag väntade på detta hela ettan och det var en lycklig tjej som gick till sitt första scoutmöte på höstterminen i tvåan. Jag var tvärsäker på att jag alltid skulle vara scout. När jag blev tillräckligt gammal skulle jag också bli scoutledare, berättade jag för mina ledare. Åren gick, jag hade jätteroligt och det finns så många minnen jag skulle kunna skriva om. Så varför slutade jag sen i scouterna? Jag minns inte. Kommer inte ens ihåg när jag slutade. Kanske var det i samband med att jag började högstadiet och scouting inte längre ansågs tufft. Kanske berodde det på att bästisen slutade. Mina ledare undrade nog vad som hände med den lilla miniortjejen som skulle bli scoutledare. Det skulle jag ha undrat. Med detta inlägg vill jag bara berätta för Monica, Jörgen, Esse, Peter och alla andra av mina roliga och duktiga före detta ledare att jag nu, tio år senare, äntligen är har en egen minioravdelning tillsammans med några vänner. Ett år har gått sedan jag började i kåren och många nya lärdomar och vänner har följt med det. Nu är det jag som får höra hur Pelle och Lisa berättar att de också ska bli ledare. Det dröjer väl än på ett tag men jag är lika glad varje gång miniorerna berättar hur roligt de har det på scouterna. Tänk att jag får vara en del av det! En sjuårings längtan har äntligen fått utlopp och nu längtar jag till varje tisdagsmöte i stället. Är dock lika trött varje gång jag kommer hem efter bus och kunskapande därför dyker jag snarast i säng.

God natt och var redo!