Igår var jag med om en en helt ny upplevelse. Jag har aldrig tidigare varit på en poesiafton. I alla fall inte en sån där som är på riktigt, när författana själva reciterar sina dikter på scenen i en vacker sal. Igår kväll var jag på en riktig! I en av Barcelonas vackraste byggnader hölls den 26e internationella poesifestivalen med framförande av åtta uppskattade poeter. Bara detta var en upplevelse i sig. Att de talade sammanlagt fem olika språk varav jag förstår ett och ett halvt, det var verkligen en upplevelse.

När den första kvinnan klev upp på scenen och böjade tala var jag fast. Hon läste sina dikter med sådan inlevelse och med så många ljudeffekter, och att hon talde på katalanska hindrade inte att jag fick gåshud. När det däremot sedan kom två poeter som reciterade sina dikter på ukrainska och slovakiska, då kan jag säga att jag verkligen inte hängde med (takets utsmyckning blev mer intressant att utforska, om man säger så). Men när de amerikanska poeten  klev upp på scenen var jag fast igen (hurra, jag förstod vad hon sa). Hänförd och rädd, när hon uttalar de första raderna: "How long would it take to walk yourself to death? Would you shoot a hole in your hand to drink your own blood if you were stranded on an endless sand plain... I would!" Den kvinnan facinerade och skrämde mig med sin poesi och sin inlevelse.


Avslutningsvis avlöste två spanska poeter varandra och med min halva spanska lyckades jag förstå hälften av deras vackra ord. Chantal Maillard fångade mig med raderna: "escribir - todas las muertes son mi muerte - mi grito es el de todos - y no hay consentimiento - escribir". Kvällens sista dikt, av Antonio Gamoneda, handlade om de regn som måste falla över (obs! tolkning med mina halva spanskakunskaper!) världen och dess hemskheter, som en rening, utan att vi för det skull glömmer vad vi utsatt varandra för... På väg hem från Palau de la música, tillsammans under ett paraply, gick jag och Dani och reciterade dessa rader om regn. Dyblöta och helnöjda, renade av regn och katharsis, kom vi hem mitt i natten.

Hela kvällen var en fantastisk upplevelse. Förutom poesi fylldes konsertsalen av ljud- och ljuseffekter som föstärkte de ordbeklädda känslorna. Från med nu lovar jag mig själv att gå på fler poesikvällar, gärna på svenska men med glädje också på andra språk.

/minilli