Med halvt igensvullna ögon och ett ett skatbo till hår, stiger jag upp och hasar mig ut i köket. Det enda som får mig att vakna nu är extrem fara eller en underbar kopp rykande te. I dvala sätter jag på tebryggaren och sittar sedan på en stol tills teet börjar puttra på det där viset det gör när det är klart. Jag blir med ens lite piggare. Tar tag i tekannan och häller i koppen - som jag inte håller i handen. Vaken!

På tidigt 1900-tal spreds en sömnepidemi världen över. Människor föll in i ett sömnliknande tillstånd och tiden man "sov" kunde variera, om man ens vaknade. Harold Pinter skrev A kind of Alaska inspirerad av denna sjukdom. En 16-årig flicka somnar ståendes när hon är på väg att ställa en vas på ett bord. Trettio år senare vaknar hon. Min startsträcka efter åtta timmars sömn är cirka en halvtimme, och det krävs en kanna te för att riktigt komma igång. Hur länge är man då nyvaken om man sovit i trettio år?? Att kvinnan i Pinters pjäs verkar tala i nattmössan känns allt annat än orealistiskt.

Förresten, symptomen på ovan nämnda sjukdom är en känsla av seghet, huvudvärk, dubbelseende och trötthet. Värt att tänka på nästa gång man går och lägger sig. Kanske ses vi först 2039.

/minilli