Varför ska det vara så jävla svårt att få tummen ur röven och våga säga vad man känner och tycker? Ska det ta sex veckor att inse vad man vill, eller inte vill? Och om det nu tar så lång tid och man ändå inte kan bestämma sig tyder kanske den ambivalensen på att man inte vill något tillräckligt mycket. Hur ska det tydas?

Personligen tror jag att jag att jag lider av en bokstavskombination kallad GAD, förkortning av Generalized Anxiety Disorder. Det är alltså ett generaliserat ångestsyndrom som gör att stora som små val blir oerhört svåra. Att välja skapar ångest som bara blir värre ju mer man funderar på saken. Ofta slutar det med att inget val görs över huvud taget. Kanske lider du av samma syndrom? Då kan jag berätta att det finns faktiskt en lösning: Välj det alternativ du tänkte på först! Det är med stor sannolikhet det enda rätta.

---

På netdoctor.se kan man läsa följande om min bokstavskombination:

»För att diagnosticeras med GAD krävs det först och främst att ångestproblemen stör personens dagliga liv, arbete/studier och sociala relationer.

För att ytterligare definiera GAD ska man i flera dagar under minst sex månader ha upplevt minst tre av följande ångestsymptom:

• rastlöshet, en känsla av att vara uppskruvad och på helspänn
• lätt bli uttröttad
• koncentrationssvårigheter eller en känsla av att bli blockerad i  tänkandet
• irritabilitet
• muskelspänningar
• sömnstörningar (svårighet att somna, täta uppvaknanden, orolig sömn)«

---

Det stämmer att min ångest stör vardagslivet, skolarbetet och det sociala umgänget. Det har visserligen inte gått sex månader men däremot har jag kännt alla sex symptom varje dag i sex veckor. Ja, så lätt var det att diagnostisera sig på nätet. Kom i håg lösningen bara. Att välja det första du tänkte på.