Kvällen tillbringas hos mor och far där vi sitter uppradade i soffan och tittar på Idol. Mitt i programmet slogs jag av en sak. Peter Jideh läspar. Jag menar läfpar. Inget ont om det men jag har ju aldig hört honom läspa förut. Det kom som en chock för mig och efter min upptäckt kunde jag inte höra annat. "Vi ger alla en varm applåd till Aliffffff." Haha, jag kunde inte sluta skratta. Min mamma däremot undrade vad som var så roligt. Just ja, då slog det mig. Min mamma är också en läspare. Det är bara det att jag inte hör det när hon pratar.
      Jag kommer ihåg första gången läspandet kom på tal. Jag var 15 år och konfirmanassistent . En av konfirmanderna gjorde sin prao på mammas jobb och jag frågade om han hade träffat henne där. "Ja, det är väl hon som läspar va?" sa han och jag stirrade tillbaka på honom. "Nej, min mamma läspar inte" fick jag fram till slut. "Jo, om det är hon jag tror att du menar så gör hon det" kom svaret. "Men jag vet väl för fan om min mamma läspar eller inte" klämde jag i och tyckte att den lilla fjortisen var allmänt dum i huvudet som hade fått för sig att mamma hade ett kännetecken som jag under mina 15 levnadsår aldrig hade hört eller hört talas om.
     När jag kom hem den kvällen såg jag mamma djupt i ögonen och sa: "Mamma säg sås". Hon skakade på huvudet och vägrade. När jag  frågade varför tittade hon nästan förvånat på mig och sa: "Men jag läfpar ju!" Jaha, den lilla detaljen hade liksom passerat rakt framför näsan på mig hela livet. Men trots att jag nu vet hur det ligger till kan jag inte säga att jag hör det som den praoande fjortisen tyckte var uppenbart. Min mamma har ju alltid har talat så. Det är hennes trademark.